Min cancer

Förra torsdan startade andra omgången cytostatikabehandling. Nu börjar biverkningarna. Får se vad det blir den här gången. Hittills är det mest problem med gaser, men det är också delvis beroende av vad jag äter. Igår åt jag Polarknäcke, det gör jag inte om...
Det känns i benen när jag går också, dom blir fortare trötta och mitt dåliga knä känns av. I huvudet känns det konstigt och susigt hela tiden.
Jag har lagt märke till att när jag blev av med förra omgångens biverkningar så var det liksom omärkligt, alltså jag måste tänka efter att jag nyss varit sämre. Att bli bättre verkar vara något som man tar för givet.
Doktorn jag träffade säger att alla mina värden går åt rätt håll. Mitt HB till exempel. Det är dels för att jag tar mediciner, men också troligen därför att cancern tryckts tillbaka.
Solen skiner och det är varmt. Jag vet inte om jag saknar att komma ut i det vackra vädret (annat än mina tidiga morronpromenader). Det är nog bara att det där med hoppa i havet som jag saknar, annars är det för bara varmt. Så jag passar på att njuta av att INTE behöva sitta i en het buss på väg till en strand. Att vara maximalt oambitiös.
Är det bra eller dåligt att få cancer egentligen? Är det kanske inte att kunna finna sig tillrätta i sin situation, som är det som är bra? Men visst är det obehagligt med behandlingarna, det hade jag gärna sluppit.